Tittar på mina vackra döttrar och fasar över den dagen då de tittar i spegeln med kritiska ögon och känner sig mindre vackra, mindre duktiga och vill vara och se ut som tjejen på omslaget. Hur mycket vi föräldrar än upplyser om hur underbart vackra och duktiga våra flickor och pojkar är så kommer en tid då de kloka orden inte längre har någon kraft kvar. Då samhället och skönhetsindustrin har större dragkraft….minns ett samtal jag hade med en patient som kom in för att bleka och som jag avrådde då hon var så ljus och fin i sina tänder. Hon blev först förvånad, hon har aldrig varit med om något liknande någonstans berättade hon, ingen någonsin har sagt att hon var fin och inte behövde mer behandling. Att hon till om med har hört att ingen blir perfekt, det finns alltid något som kan förbättras. Det var riktigt ledsamt att höra, att industrin har påverkat vården åt att implementera i människor att de aldrig blir perfekta, vackra nog.

När känner vi oss riktigt vackra? Så länge vi låter andra bestämma vad som är vackert, aldrig. Men när vi börjar inse och lära våra vackra barn att ”skönhet” kan köpas men inte det vackra som ryms i oss, det som får oss att känna oss riktigt vackra inifrån ut. Känslan vi hade som barn, när vi kunde titta i spegeln och beundra, aldrig dömma.

Jag är vackrast när jag skrattar avslappnat, när jag är behövd, när jag kan gråta med någon som gråter eller skratta när någon skrattar, när mina döttrar känner sig vackra, när jag gör något riktigt svårt oavsett om jag lyckas eller ej, när någon skriver till mig och berättar att något jag har skrivit inspirerar eller gör skillnad. Det finns så mycket annat som gör oss vackra än det yttre. Även om det yttre, det vi jobbar hårt för (träning) är mer värt än det pengar kan köpa!

Detta inlägg är till dig som mailade nyss om att du hatar fredagar och maten de erbjuder. Ett gammalt inlägg som jag tror ger dig mycket! Mat är inte fienden, mat är nyckeln till framgång!!!

Jag älskar mat och det är inget som komplicerar mitt hälsosamma liv! Jag tror dock att många känner att det hälsosamma livet komplicerar deras kärlek till mat. Att älska mat är inget dåligt! Mat är inte vår fiende!!! Du behöver inte sluta älska mat för att leva ett hälsosamt liv! Du behöver välja mat som älskar dig tillbaka, som älskar din kropp. Ta pommes som ett exempel, jag brukade älska pommes, men älskade pommes min kropp? Vad gav pommes mig i retur? En massa kalorier, dåliga fetter och väldigt lite näring. Varför älska något som inte älskar mig, min kropp???? Varför inte göra om denna otacksamma rätt till något som ger lite mer? Sötpotatis med lite olivolja och favoritkrydda i ugnen blir ju så mycket bättre alternativ.

Skador kan sätta stopp för oerhört mycket, inte minst motivationen till att vilja fortsätta äta bra eller träna när man väl kan. Men det finns andra saker som man istället kan fokusera på, saker som man kanske inte alltid hinner eller prioriterar i en stressig vardag där träning och allt annat ska få plats.

För att må bra i ett mindre aktivt tillstånd måste kosten prioriteras. Den tiden träningen har tagit kan man lägga på kosten. Hitta en modell som fungerar i livspusslet. Inhämta kunskap, för kostdagbok och hitta kopplingar till sötsug, orkeslöshet osv. Samla recept och gör veckomenyer, inköpslistor. Hitta nyttiga godsaker, baka och fyll frysen.

God sömn är viktig för återhämtning. Emellanåt har vi småbarn som väcker oss och tonåringar som  vi oroar oss för. Tid kanske finns nu för powernaps eller att jobba undan allt för komma i säng i tid. Bara det kommer man långt med.

Stress över att inte kunna träna hjälper verkligen inte till, tvärtom en stressad kropp har svårare att läka. Hitta istället stunder för att varva ner och se över din vardag, hjälp kroppen att stressa ner. Stress bryter ju ner kroppen!

Kost, träning, sömn och stress, viktiga delar att tänka på och balansera i vår vardag. Funkar inte en del så kan vi fokusera på de andra delarna. Hälsan måste komma först och hälsa är mer komplicerat än uteblivna pass.

Här och nu kan vi nog alla erkänna att vi har den där ”tok knappen”. Knappen som aktiveras lite olika snabbt, riktigt snabbt hos vissa och mer tillåtande hos andra, men att vi alla har den, oavsett hur coola och lugna vi är. Det där stadiet när man så väl vet att knappen är på, man hör rösten i huvudet…” nu är du tokig igen, du behöver sansa dig”…men något konstigt händer, det går inte att sansa sig, det är som förprogrammerat, det bara fortsätter och fortsätter, man kokar över och hör de hemska, obetänkta sakerna vräkas ur och det går inte att stanna….

Min ”tok knapp” har tyvärr varit lättåtkomlig ett tag och den har aktiverats oftare än tidigare. Tidigare har jag lagrat och lagrat och tömt sådär var 6:e månad men nu är det annorlunda och jag har inte kunnat hitta ”pausa knappen” som jag så fint fick lära mig att använda efter en föräldrakurs. Men idag hittade jag gömstället för knappen och den låg faktisk inne på gymmet. Där finns den nu och det är en sådan befriande känsla för mig OCH min familj! Var har du din ”pausa knapp”?

Fick en annorlunda kommentar av en manlig vän som kom förbi när jag tränade mina snatches i vardagsrummet. ”Du är stark, för att vara en tjej” Nu känner jag denne man väl och vet att han inte menar något illa, men den frågan gav mig en funderare. För sex år sedan hade jag nog tagit illa upp, gravid med över 15 kg övervikt med en dålig självbild. För tre år sedan, precis börjat komma igång med träning, hade jag blivit glad, men skeptisk, ”jag stark??” För ett år sen ”haha, jag gör mitt bästa” hade svaret blivit, igång med min träning och mår bättre än tidigare. Vad tror ni jag svarade nu?

Jag har under dessa år fått jobba mycket rent mentalt också med min självbild och min kroppsuppfattning. Jag kan numera bejaka mina svagheter och styrkor på ett sätt som inte fanns tidigare. Jag är stark och jag är en tjej och inget av det har något med mina muskler att göra. Så mitt svar löd: JA, DET ÄR JAG OCH JAG ÄR STOLT ÖVER DET!
Hur hade du svarat?

Alla dessa ursäkter som hindrar vår utveckling på alla plan! För visst har vi alla en massa ursäkter, kan inte träna för att…, kan inte äta nyttigt för att…, kan inte städa för att…, kan inte bli lyckligare för att… och så vidare. Jag har haft många ursäkter, tro mig, och har nu med men på ett annat plan. Men ärligt, VEM ÄR DET SOM STOPPAR OSS?

Mina barn, min man, mina arbetskamrater, min chef och kanske mina föräldrar… Ok vi vill och bör kunna luncha med arbetskamrater, MEN måste vi välja rätten de äter (om de nu äter fel)? Våra älskade barn, för vi vill ju kunna finnas där för dem, gå på träningar, föräldramöten, göra läxor och mysa framför Bolibompa, MEN vad gör vi när de har somnat eller när de leker själva? Vi har alltid en massa saker att skylla på, ursäkta oss med men ÄRLIGT talat vem är det som kontrollerar vår tid och våra vanor? Att vi påverkas är naturligt men till vilken grad bestämmer vi själva! Och vet ni, jag passar inte in i  mina ursäkter längre. Jag bestämmer här och nu att jag hinner med min vardag, min träning, mitt liv!

Gör du???